starkaste av knytnävar kramar om ens hjärta,

Jag står inte ut med de här meningslösa dagarna längre. Det börjar bli riktigt, riktigt outhärdligt nu. Jag behöver lite livskvalité.

När jag tänker på hur mina dagar ser ut så skapar det en stor ångest i bröstet på mig. Jag kan fokusera på en dag i taget, då är det inte lika farligt, men det går inte att undvika att tänka på framtiden. Speciellt inte när man känner en försämring på såhär kort tid. Kommer jag alltid ligga i min soffa och titta på dumma serier dagarna i ända? För alltid? Tills jag dör? Är det allt livet kommer att ge mig?

Mitt humör idag är inget att vara stolt över. Jag är sur, arg, irriterad, ledsen, uppgiven, negativ, bitter och förtvivlad. Och jag tänker låta det vara så. För jag orkar faktiskt inte ta mig själv i kragen idag, jag är alldeles för trött för det. Och på något sätt känns det som att det gör gott för själen att vara lite förbannad.

Jag har lust att snäsa av någon. Slå på något. Spotta, fräsa, sparka och skrika. Och efter mitt raseriutbrott vill jag gråta. Sådan gråt där det känns som att den starkaste av knytnävar kramar om ens hjärta, som att hjärtat förvaltar alla ens tårar och handens uppgift är att krama ur varenda liten tår, tills man är alldeles tom.

Efteråt skulle jag vara alldeles matt. Och lugn. Så som det blir när ens själ har exploderat och dess skärvor börjar hitta tillbaks till varandra igen.

IMG_0499.JPG

Annonser