Ett inlägg inriktat mot hälsa, och psykisk hälsa i synnerhet.
Jag har nämligen länge velat skriva något om The Spoon Theory av Christine Miserandino.
Orkar du inte med det hela så kan jag väl sammanfatta lite här…
Skedteorin fick sitt namn en dag när Christine satt på ett sånt där riktigt amerikanskt diner med en kompis och försökte förklara hur det var att leva med lupus, eller SLE, som det tydligen heter på svenska. Det låg skedar på alla bord runtom dem, så för att illustrera det hela samlade ihop dem och gav allihop till sin kompis. “Här, nu har du SLE”, sa hon, och sedan fick kompisen räkna sina skedar (tolv stycken) och ge en av dem till Christine för varje grej hon ville göra på en dag.
Kompisen började då rabbla saker riktigt snabbt, typ gå upp, duscha, raka benen klä på sig, osv, men Christine stoppade henne och berättade att varje sak hon gjorde kostade en sked. Det slutade med att hon, redan innan hon tagit sig till jobbet, hade sex skedar kvar, och vid slutet på dagen hade hon bara en och var då tvungen att välja mellan att handla, laga mat, städa eller titta på TV, eftersom hon bara orkade en enda av de här sakerna.
Nu är SLE en extremt fysisk sjukdom, där man har värk, illamående och annat som gör dagarna mycket mer komplicerade än hos en frisk person, så när jag använder den vänder jag lite på det och ger varje göromål ett antal skedar, eftersom mina begränsningar är så annorlunda. Trots detta känner jag verkligen igen mig i det här, och särskilt den här biten känns viktig:
I think she was starting to understand when she theoretically didn’t even get to work, and she was left with six spoons. I then explained to her that she needed to choose the rest of her day wisely, since when your “spoons” are gone, they are gone. Sometimes you can borrow against tomorrow’s “spoons”, but just think how hard tomorrow will be with less “spoons”.
I also needed to explain that a person who is sick always lives with the looming thought that tomorrow may be the day that a cold comes, or an infection, or any number of things that could be very dangerous. So you do not want to run low on “spoons”, because you never know when you truly will need them.
Dvs, man kan inte låna skedar från imorgon och nästa dag om man inte är beredd att betala för det längre fram, och man vet aldrig om man kanske kommer att behöva dem mer då. För mig är högtider särskilt sked-intensiva, eftersom man då träffar mycket folk många dagar i rad, vilket alltid tar fler skedar än om man kan sprida ut det lite, och jag måste då spara extra till jul, nyår, födelsedagar, osv, och kanske skippa vissa grejer, istället för att som Christine i exemplet spara dem ifall om att hon skulle bli sjuk.
Det fiffiga med den här teorin är egentligen att den går att individualisera till så stor grad. För någon med en fysisk sjukdom kanske det kostar fler skedar att gå och handla än att gå ut och äta med vänner eftersom det första innebär mer gå och lyfta än det andra. För någon med social fobi är inhandlandet av mat antagligen mindre sked-intensivt (om det inte är fredag klockan 17:00, förstås), eftersom det där med att umgås med folk är långt mer påfrestande än att bara säga “hej” och “tack” till en kassörska. Och är man deprimerad kanske båda låter lika jobbiga, eftersom man bara inte orkar, oavsett.
Och det är ganska skönt att ha ett så direkt sätt att översätta sina behov på. Om jag säger “nej, jag orkar inte” så är det ganska vagt och personen ifråga kanske tycker att det är en ganska lame ursäkt. Men om jag istället säger (till någon som känner till skedteorin, då, annars kan det nog bli ganska förvirrande…) “nej, jag har bara två skedar kvar och att fika kostar minst fyra”, så är det kanske lättare att förstå. Hoppas jag iallafall….
Mina skedar idag tog slut redan efter att halva dagen hade gått …
Så ge det en tanke ….
Mela 