Såg en film här på kvällen, som jag tycker ni ska se ockå..
Länk längre ner sedan, men den fick mig att börja fundera på det här med sjukdomar, i nöd och lust och när man ska släppa taget om någon .
Ni som följt min blogg vet hur jag haft det sista 1,5-2 åren med min Eds, RA, och fibro .
Jag hart tappat räkningen på hur många gånger jag ramlat och knappt tagit mig upp, hur många nätter jag varit vaken pga värken, hur många nätter jag legat och gråtit för att jag inte vet vart jag ska ta vägen, hur många timmar jag spenderat över toalettstolen och kräkts för mina mediciner .
Numera vågar jag knappt gå ut själv, mer än snabba turer med hunden som måste ut .
Jag orkar inte med utekvällar, knappt tjejkvällar eller fester längre, och när jag väl gör det så behöver jag dagar för att återhämta mig trots att jag kanske bara varit ute på ” galej ” nån timme .
Jag är lite av ett heltidsprojekt .
I perioder krävs det planering om jag ska själv längre stunder för att vara helt själv när jag mår som sämst är sjukt påfrestande för skallen, kroppen och även mina nära .
Jag som alltid uppskattat ensamtid, får nu stora ångestattacker om jag ska va själv över natten pga att jag är så rädd att antingen ett skov ska bryta ut eller något annat ska hända .
Med mig blir man förbannat låst helt enkelt .
inte för att jag vill det, hade jag fått välja hade jag varit självständig som förut och inte behövt förlita mig på andra människor så mycket som jag måste just nu . Det har varit en stor omställning för mig också detta !
Det är inte lätt att be om hjälp alla gånger, och jag försöker verkligen in i det sista med att klara saker, vilket gör att ja sedan kanske mår sämre, för hade jag istället bett nån annan om hjälp med att ; dammsuga, laga mat eller vad som så hade jag inte ‘” slitit ”på kroppen .
Maken försöker hjälpa mig, men när han nästan får huvudet avbitet vissa gånger när han erbjuder sin hjälp så förstår jag att han hellre är tyst, och sedan försöker hjälpa mig när jag har ont. Frustrationen i honom är säkert värre än vad den är i mig .
Varför säger jag – kan själv hela tiden då ?
Att märka, ibland dag för dag , att man orkar mindre, är sjukt olustigt, och man känner sig verkligen… misslyckad ..
Därför vill man in i det sista försöka, man vill juh inte ge upp !
Man ska aldrig sluta kämpa , för gör man det kan man lika gärna lägga sig ner och dö .
Det hemska i allt detta är nu att oftast märker man inte att man är på väg att ge upp, förrens man verkligen HAR gett upp.
Och jag tror innerst inne att ingen människa vill ge upp, klart alla vill leva och kämpa för att få det så bra som möjligt, men att man ibland tappar fotfästet och inte orkar kämpa på till 100% är inte heller konstigt .
Hur mycket kan man kräva av sina nära?
7 av 10 förhållanden tar slut pga allvarliga sjukdomar som drabbar nån i förhållandet.
Dom siffrorna känns rätt deprimerande .
– Jag skulle aldrig lämna någon som är sjuk !
– Det är i nöd och lust !
Hört det förut ?
Det är inte konstigt om den ” friska ” skulle hitta nån annan ( under en period eller om det blir långvarigt ) för när vi pratar om allvarliga sjukdomar får vi inte glömma den ” friska ”, för det drabbar den minst lika mycket, och många gånger får inte den personen samma ” uppmärksamhet ” som den sjuka ..
Är det då konstigt om det blir som det blir ?
Nä ..
Många av oss som är sjuka, skulle inte heller riva upp jorden för detta om det skulle komma fram.
För otroligt många gånger känner vi att vi hindrar den andra från att leva, vi låser personen vid oss.
Jag slåss med otroligt dåligt samvete dagligen över hur lite jag gör, jag och maken, för att jag inte orkar, och automatiskt så håller han sig hemma mer än vad han kanske vill.
Alltså drabbar min sjukdom honom .
Han blir låst .
För att återgå till det inlägget skulle handla om, filmen ..
Förlåt att det blev långt, snurrigt och en massa dravel .
Men se gärna filmen !
För den va helt otrolig … You´re not you !
Mela 